ett bett, sen är det kört.

Röda, högblanka, hårda, krispiga. Det är så de skall vara, mina äpplen. Det började helt oskyldigt med kanske ett, säg två äpplen om dagen. So far – so good. Äpplen är ju nyttiga frukter, och goda. Exakt när mitt intag gick från hälsosamt till ett beroende har jag svårt att säga, men det blev väldigt konkret när min vän Madeleine frågade mig hur många äpplen jag åt om dagen. Just den dagen hade jag ätit inte mindre än 11 stycken. Och då var dagen inte slut.

Jag kan tillägga att varken min mage eller min plånbok var särskilt nöjda över situationen, så jag tog tag i saken och minskade mitt äppelintag. Nu är jag nere på ett eller två om dagen.

Men. Det har kommit in andra äpplen i mitt liv, äpplen som kanske inte påverkar magen så mycket, men däremot plånboken. Jag har blivit beroende, och jag tror inte att det här är lika lätt att ta sig ur.

Det började med en iPod för några år sedan. En schysst nano i silvermetallic. I somras skramlade jag ihop till en MacBook, även den silvrig och fin. Riktigt tight, på alla sätt. Och nu, för någon vecka sedan klickade jag hem en iPhone, som jag med mungipor upp till öronen i detta nu ska gå och hämta med avin i högsta hugg. Jag har blivit en applenörd.

Med de vanliga snövits-äpplena kunde jag behärska mig. Tog jag inte det första bettet var faran betydligt mindre. Men hur ska jag kunna värja mig mot Apple? Första bettet är ju redan taget.

Suck. Jag som tyckte Hemköpskvittorna blev för dyra.