torsdagstankar

Jag sitter hemma i köket och laddar upp. Äter pasta, dricker mycket vatten, fokuserar på min uppgift. När jag drar på mig utrustningen tänker jag att även om jag fryser just nu, så kommer jag nog bli varm snart. Svettig rent utav.

Jag är uppvärmd nu, stäcker ut ryggen. Tar ett djupt andetag och kastar mig in i matchen. Shit! Jag hade glömt hur snabbt det gick. Det är halt. Jag känner mig som Bambi. Jag tittar höger, ser en motståndare komma från mittplan. Jag väjer för att det inte ska bli en kollision. PANG! Jag missade visst en annan konkurrent, som kom från andra hållet. Aj, min skalle. Det är aldrig trevligt med smällar, i alla fall inte innan man kommit in i matchen ordentligt.

Lite senare, varm i kläderna (läs svettig) har jag det perfekta läget. Det är nu det gäller. Pulsen hög. Jag koncentrerar mig. Siktar. Ser i ögonvrån hur en ur andra laget kommer mot mig med en väldig fart, hon har sett mitt toppläge. En armbåge i sidan. Aj! Jag stålsätter mig, stäcker mig och… MÅÅÅÅÅÅL! Jag knep det!

Jag håller inne på min mest urflippade målgest och gör en lite diskretare variant med knuten näve och ett ”Yes!”.

Om jag spelat hockey? Nä, jag har handlat julklappar en löningsdag i november. Vad trodde ni?

torsdagstankar på en fredag.

två.

om ungefär en månad blir jag sambo. en plus en blir två, i en tvåa. jag måste säga att det skall bli otroligt spännande! mitt första riktiga boende, som jag ska dela med tomas. våra väggar, som ska målas vita. vår soffa, vårt matbord, våra stolar, vårt smuts, vår disk, vår tvätt. vårt ansvar. vårt gemensamma kylskåp. vår garderob, vår hyra, vår diskmaskin (ja!), vår dörr med våra namn på dörren.

jag har delat boende förr, flera gånger. jag har bott tillsammans med carro under gymnasietiden. mycket seriös matlagning och mycket melrose place på tv:n. efter gymnasiet blev det bissan, tillsammans med maria. goda tider. jag flyttade två trappor ner på bissan, medan lizette och erika bodde där uppe, nästan som ett kollektiv. jag har bott tillsammans med mika under ett halvår, när vi reste runt i världen. och nu bor jag i eriksbo, tillsammans med lizette.jag har rutin på att bo tillsammans med människor jag gillar.

det är ändå annorlunda att flytta ihop med den man är kär i. lyckans mig som får göra det! det blir mer ett hem än ett boende. det blir vårt, tillsammans. långsiktigt.
vi två, i en tvåa.
det låter fint tycker jag.

torsdagstankar

Jag har tänkt på en sak, nämligen det där med tid. Eller, ja, kanske snarare tidsuppfattning. Det kan vara jag som börjar bli gammal, men har inte uppfattningen om tid förändrats?

Igår fick jag till exempel svar på ett mail jag skickat. Mailet jag skickade var till en 18-årig kille, apropå ett reportage jag håller på att skriva. Jag skickade iväg mailet 11:39 och svaret kom 20:12, med en avslutande rad i form av orden ”Förlåt för sent svar!”. Samma tid skickade jag iväg ett mail till en man i 50-årsåldern, apropå samma reportage. Fortfarande inget svar.

Att jag fick svar från en 18-åring samma dag med en förlåt-för-sent-svar-kommentar och att 50-åringen ännu inte svarat bekräftar lite vad jag misstänker. (Det låter löjligt att som 23-åring använda uttrycket ”dagens unga”, det är jag medveten om, men jag tänker göra det ändå!). Dagens unga har en helt annan tidsuppfattning än vad till exempel medelålders har.

Allting ska gå så fort nuförtiden. Visst är det fantastiskt med alla snabba kommunikationssätt som finns, men när man anses som konstig för att man väntar en dag med att svara på ett sms, har det inte gått lite väl långt då? Jag vill ge ett tips till dagens youngsters. Skicka ett brev på posten till någon ni tycker om, gärna handskrivet. Be personen i fråga svara genom att posta ett brev tillbaka. Vila era utslitna sms-tummar och njut av långsam kommunikation. Om ni någon gång undrat varför ni har en adress utan ett @ i, så är det för att man ska kunna skicka vanlig post. Vanlig post. Inte e-post.

Och kids, ni kan kalla mig bohemisk om ni vill. Jag tar det. 

ett bett, sen är det kört.

Röda, högblanka, hårda, krispiga. Det är så de skall vara, mina äpplen. Det började helt oskyldigt med kanske ett, säg två äpplen om dagen. So far – so good. Äpplen är ju nyttiga frukter, och goda. Exakt när mitt intag gick från hälsosamt till ett beroende har jag svårt att säga, men det blev väldigt konkret när min vän Madeleine frågade mig hur många äpplen jag åt om dagen. Just den dagen hade jag ätit inte mindre än 11 stycken. Och då var dagen inte slut.

Jag kan tillägga att varken min mage eller min plånbok var särskilt nöjda över situationen, så jag tog tag i saken och minskade mitt äppelintag. Nu är jag nere på ett eller två om dagen.

Men. Det har kommit in andra äpplen i mitt liv, äpplen som kanske inte påverkar magen så mycket, men däremot plånboken. Jag har blivit beroende, och jag tror inte att det här är lika lätt att ta sig ur.

Det började med en iPod för några år sedan. En schysst nano i silvermetallic. I somras skramlade jag ihop till en MacBook, även den silvrig och fin. Riktigt tight, på alla sätt. Och nu, för någon vecka sedan klickade jag hem en iPhone, som jag med mungipor upp till öronen i detta nu ska gå och hämta med avin i högsta hugg. Jag har blivit en applenörd.

Med de vanliga snövits-äpplena kunde jag behärska mig. Tog jag inte det första bettet var faran betydligt mindre. Men hur ska jag kunna värja mig mot Apple? Första bettet är ju redan taget.

Suck. Jag som tyckte Hemköpskvittorna blev för dyra.

sexan till stan.

Ibland är det svårt att välja om man ska sitta i framvagnen, mittvagnen eller den bakersta vagnen. Ofta får man vara glad om man ens hittar en plats att slå sig ner på, och det händer att man får stå på kö till en sittplats. Det är inte ovanligt att en nypåstigen resenär norpar sittplatsen du köat tre hållplatser för, mitt framför ögonen på en, utan att ens se en. Som om man aldrig fanns i kön.

När man väl har fått en sittplats då? Jo, då kan det hända att personen man sitter bredvid råkar vara av den illaluktande typen. Eller typen som stirrar, rent ut sagt glor på en. Det kan vara den högljudda typen som pratar om saker man inte vill höra, det kan var typen som lyssnar på dålig musik alldeles för högt.  Det kan vara en person som hostar högt och ljudligt, eller den där sliskiga typen som sitter närmre än vad som behövs. Det kan också vara den där personen som pratar med en, och som aldrig slutar fast man hela tiden försöker signalera att man inte är intresserad av att prata om politik med en främmande människa på spårvagnen in till stan.

Om man åker en längre sträcka med spårvagnen, och har haft en okej stolsgranne i några hållplatser, kan man inte vara säker på att man får ha det sådär bra hela turen. Nej, stolsgrannar byts med jämna mellanrum, oftare än sällan faktiskt.

Och apropå grannar. Att åka spårvagn är som att bo i hyreshus! Man vet aldrig riktigt var man hamnar, fram, bak eller i mitten. Man kan få stå i kö i en evighet för att få en chans att ens snegla åt ett kontrakt (eller en sittplats), och när man tror att man är safe så kan någon sno åt sig det där kontraktet (eller sittplatsen) innan man själv har hunnit förstå vad som just hände. Det där var ju mitt kontrakt! Hallå, jag skulle sitta där! När man väl fått ett kontrakt (prisa Gud om det är ett förstahands!) så får man grannarna på köpet. Har ni tänkt på att alla de där konstiga människorna på spårvagnen bor någonstans? Helt plötsligt är grannarna inte tillfälliga kollektivtrafiksgrannar. De är grannar på riktigt, som pratar för högt, lyssnar på alldeles för hög, dålig musik, luktar illa eller hostar slem hela nätterna. Det finns till och med de som stirrar. Kanske inte i samma hyreshus, men väl i huset mittemot.

Visst finns det hyreshus där grannarna inte hörs och det luktar hallon. Där ingen glor utan bara ler vänligt, pratar lagom mycket och är sådär sockrigt söta och trevliga.

Kära Västtrafik, hur bär jag mig åt för att få ett förstahandskontrakt på en sådan sittplats i spårvagn 6 från Bellevue in till stan?

!

anledningen till att jag startade den här bloggen var ju att jag skulle få öva på att skriva, med tanke på skrivkursen jag läser på universitetet.
hittills har jag mest använt den som folk använder bloggar mest. dokumenterad vardag till allas beskådan, lite tankar, lite texter, lite bilder, lite musik.

nu har jag tänkt att få lite mer rutin i skrivandet, och faktiskt öva mig på att skriva. detta tänker jag göra på tisdagar och torsdagar. på tisdag, på torsdag, på tisdag, på torsdag, ni känner igen det.

så:
på torsdagar kör jag torsdagstankar. korta krönikor/kåserier med skilda teman.
på tisdagar blir det tisdagstjat. intervjuer, från början med personer jag känner, så småningom kanske med personer jag haffar på stan.

vad tror ni om det?
kan ju bli kul för både er och mig!
jag har ambitionen att greja stoff varje tisdag och torsdag, men det kan hända att det blir varannan.